Problemet är att vi inte har något annat än det här livet. Det är därför vi fortsätter plåga varandra. Vi har inget annat.
Man kan undra hur det kommer sig att de mest omaka par ändå fortsätter att leva tillsammans; det är ju liksom bara att sluta.
Sluta? Hur då? Livet är svårt att lägga ner, bara sådär. Och man gör det bara en gång.
Va? Jaså. Jag förstod nog inte syftningen. Författaren tjatar ständigt om skillnaden mellan färre och mindre. Trots att alla ändå förstår vad man menar, oavsett vilket ord man använder.
Står jag ut en vinter till här?
Så dagens refuseringsbrev i brevlådan skulle normalt ha krossat mig, men denna dag kändes en refusering mer som en påminnelse om att jag faktiskt existerar, även på Bondegatan (där förlaget har sin postadress. Så märkligt: Jag var säker på att de höll till i Göteborg).
Tänk att kunna lämna sin lägenhet och tvärs över gatan gå in på sin närmaste bar och dricka en stor stark. Kommer ni ihåg det? En gång i tiden var det bland det mest värdefulla som fanns. Sedan började vi dricka flasköl. Och sedan gjorde vi inte ens det.
Här i skogen köper man drickat i plastdunkar, men gömmer det i skogen så att inte Författaren ser det.
Vi ligger väldigt sällan med varandra, numera. Elna ser sorgsen ut. Vi pratar inte ens. Inte så mycket.