A blog about my summerwritings
Det här känner säkert alla igen: Startar man en närbesläktat arbete likt det man redan har verkar det som att kraften tar slut redan när man håller på att välja vilken text man ska skriva först.
Därtill fick en skäll av författaren för att jag inte listat de böcker han gettt ut och fått utgivna på ochsavidare.se
Ytterligare en anledning till att byta namn på förslaget, tycker ni inte?
Jävla massa snö.
Nu jävlar har jag äntligen flyttat de texter som fanns på ochsavidare.se till min nya sida. Och det är väl kul. Men frågan är om jag inte ska byta namn på firman ändå, trots alla visitkort jag tryckt upp.
Författaren skriver och det gör att det är lugnt på Berget. Kanske all snö också bidrar, vad vet jag.
Det har kommit mycket snö sedan den femtonde december.
Vill jag betala någon för en ny hemsida – eller kan jag göra den själv? Christian har en lösning.
Wait.
Det enklaste är att säga att jag inte hinner ens uppdatera denna sida. Fuck för allt som har med förlagsarbete att göra och säg hej till mina nya hustru Barbro.
Ny bokutgivning blev inte alls Torbjörn Skogs komplexa historia Spår som vi tyvärr måste tacka nej till (på grund av att den inte passar in i vår utgivning eller ens går att baka surdegsbröd med) men däremot envisas han med att den efterföljande historien om intrikata promenader i Arbetsförmedlingens maktstruktur kunde vara något för Ochsåvidare Bokförlag.
Det tror vi också, men är ännu inte överens om det ekonomiska. Han har direkt orimliga krav på ersättning. Kepler fick sju miljoner, säger han grinigt men alla vet att Kepler är en psedonym och att de därtill skriver deckare. Skönlitteratur är något annat. Men den diskussionen hoppas jag vi slipper ta.
Förresten finns det plats för fler författare i vårt bokförlag. Hör av dig.
Det här går ju alldeles utmärkt, bortsett från att jag tydligen inte kan köpa huset han bor i – mitt förlags ende författare. Nå, då bygger jag ett eget hus en bit därifrån. Ska prata med storgodsägaren Gripenstedth som äger allt som inte Holmen äger.
Må deras barnbarn bli Bärare åt Bukowskijs!
Det är ju ett jättejobb med förlaget! Kunde ingen ha avrått mig från detta projekt…
Så intressant: Jag kände på mig att något skulle hända. I flera månader. Faktiskt i ett halvår.
Intressantare är att jag nu – med mina nyinkomna pengar – ska göra mig av med mina grannar. Inte direkt “mina” grannar, utan Författarens. Men det spelar ingen större roll. De ska sannerligen få veta vem som äger mest i denna trakt.
Det har verkligen varit en diskussion ett bra tag, men med mina argument om att “får man något från ingenting, så kan man ge det till inget alls” så har vi försökt åstadkomma en massa överenskommelser – som inte var och är så enkla.
Nej, detta är inte så enkelt.
Men så långt kommer jag att köpa Bergetgården men låta författaren bo kvar där tills han själv flyttar – eller dör. Han kommer att hyra av mig, för en svårberäknerlig summa av i stort sett ingenting mer än elförbrukningen.
Så långt är jag klar.
Värre är hur vi ska lösa boendet. En friggebod bakom ladugården? För mig alltså. Författaren är fixerad i Huset utan diskussion.
Men detta är det enkla. Återstår bokförlaget som han anser att jag ska köpa, som villkor till köpet av gården. Vad ska jag med ett bokförlag till? Vad ska någon med ett sådant, mer än att trycka sina böcker?
Det snöar.
Och jag har just fått veta att min pappas bror inte hade några barn när han dog, men att han redan innan han dog bestämde sig för det näst-bästa. Och det är jag det.
Jag kommer att få en massa pengar, men jag vet ännu inte hur mycket. Pengar? Har levt på minimi-akassa i flera år, ihop med punktinsatser från soc.
Pengar.
Problemet är att vi inte har något annat än det här livet. Det är därför vi fortsätter plåga varandra. Vi har inget annat.
Man kan undra hur det kommer sig att de mest omaka par ändå fortsätter att leva tillsammans; det är ju liksom bara att sluta.
Sluta? Hur då? Livet är svårt att lägga ner, bara sådär. Och man gör det bara en gång.
Va? Jaså. Jag förstod nog inte syftningen. Författaren tjatar ständigt om skillnaden mellan färre och mindre. Trots att alla ändå förstår vad man menar, oavsett vilket ord man använder.
Står jag ut en vinter till här?
Så dagens refuseringsbrev i brevlådan skulle normalt ha krossat mig, men denna dag kändes en refusering mer som en påminnelse om att jag faktiskt existerar, även på Bondegatan (där förlaget har sin postadress. Så märkligt: Jag var säker på att de höll till i Göteborg).
Tänk att kunna lämna sin lägenhet och tvärs över gatan gå in på sin närmaste bar och dricka en stor stark. Kommer ni ihåg det? En gång i tiden var det bland det mest värdefulla som fanns. Sedan började vi dricka flasköl. Och sedan gjorde vi inte ens det.
Här i skogen köper man drickat i plastdunkar, men gömmer det i skogen så att inte Författaren ser det.
Vi ligger väldigt sällan med varandra, numera. Elna ser sorgsen ut. Vi pratar inte ens. Inte så mycket.